Vi växer

Idag funderar vi massor på hur vi ska manifestera vår solidaritet med alla flyktingar som kommer till vårt land. Det kommer att bli något under hösten.

Många har dock redan uppmärksammat detta i sina klasser och det finns ett stort engagemang hos eleverna.

Skolans svårigheter och behov blir ganska bleka i den jämförelsen.

Som jag berättat tidigare så förbereder vi oss för att kunna ta emot ensamkommande flyktingbarn. Vi börjar få trångt men måste tänja våra gränser för att hjälpa alla vi kan. Det kommer att bli en utmaning

Det har nu gått några veckor sen skolstarten. Vi märker att vi redan blivit fler. I dagsläget är vi 717 elever. Det är drygt 60 fler än förra året.

Kraven är stora på att vi ska ta emot ännu fler i framtiden. Det här är dock angenäma problem.

Fler elever ger mer intäkter och nu funderar vi så klart på hur vi bäst ska nyttja dessa.

Vi letar febrilt efter den bästa specialläraren för att ge ett exempel. Viktigast är att skapa den bästa skolan för alla våra elever. Fler elever ger oss större möjligheter till detta.

Nästa vecka har vi föräldramöten. För mig är det viktiga möten. Så klart viktigt för att ni får möjlighet att träffa era barns pedagoger men också viktigt för att ni ska välja klassrepresentanter till föräldraråden.

Väl mött på tisdag. Torsdagen föräldramöte sker i klassrummen enbart. Jag kommer inte att ha möjlighet att vara med den dagen.

Osjyssta traditioner

Vad ledsamt det är då inte eleverna är sjyssta mot varandra. I mitt uppdrag ser jag detta som ett av dem viktigaste, om inte det allra viktigaste att få stopp på. Trots det händer det ibland.

Läste DN i fredags. Där kunde ni också läsa artikeln om familjen som tagit emot massor av ensamkommande flyktingbarn. Man blir varm i hjärtat.

I slutet av artikeln kan man dock läsa om en sorts kärleksförklaring som innebär att man daskar en nyklippt i nacken.

Det finns också en tradition som förekommer som innebär att man kastar ägg på någon som fyller år.

De här båda sakerna låter kanske harmlösa för någon. För andra är det djupt kränkande. I DN:s artikel uttrycks det som en önskan om välgång i livet.

Jag kan lova att vi i skolan gör allt vi kan för att stävja sådana här företeelser. Vissa får fler daskar i nacken än andra. Och andra får fler ägg kastade på sig. Och detta i sanning inte som någon kärleksförklaring.

Vi gör allt vi kan då vi ser eller hör om sånt här, men snälla,
Prata också hemma om detta. För några så är det precis så. En kul grej som man är med på. Dock...

Jag har noll tolerans och kommer att kraftfullt agera om jag hör att någon elev utsätts för dylikt. Det har hänt på skolan och kommer säkert att hända igen.

Då kör vi igen

Jag ser fram emot ett härligt läsår. Som jag skrev i mitt brev, som ni fick på mejlen, förra veckan så kommer några av eleverna att få möta nya lärare och pedagoger. På radion i morse, tisdag, kunde man höra hur stora svårigheter de flesta skolor i staden har med sina rekryteringar. Vi har det bra, det vill jag lova.

Det här skapar dock incitament för många lärare att röra på sig. Trots försök till att begränsa löneglidning i staden så är det just detta som ofta sker.

Med hänsyn till detta så är det oerhört glädjande för oss att våra pedagoger stannar. Vi har bra stämning på skolan och många trivs. Som på alla stora arbetsplatser så finns det så klart saker att utveckla ytterligare, men generellt sett så är det verkligen så.

På grund av det här så kommer många elever i staden att få möta nya pedagoger. Så blir det hos oss också i några fall. Det är absolut inget självändamål, men när vi ska få allt på plats så är det många parametrar som vi ska ta hänsyn till.

För oss handlar det alltså inte primärt om att vi behöver ersätta befintlig personal. Vad det alltid handlar om, när vi flyttar personal, det är att vi försöker skapa den bästa lärmiljön för alla elever. Alla pedagoger har olika styrkor och alla elever har olika behov, så för att få det bästa av allt så kan vi behöva flytta någon pedagog ibland.

Vi flyttar inte elever av dessa skäl.

Vi har haft en riktigt bra uppstartsvecka. I fredags fick vi bl.a. en förmiddag med fokus på jämställdhet. Vi kommer att arbeta vidare med detta under hösten för att lära oss mer om hur vi kan, för att citera vår föreläsare Maria Hulth, ge eleverna 100 möjligheter i stället för två.

Jag ser också fram emot ett fortsatt gott samarbete med alla ni föräldrar. Tänk att ni skickar det bästa ni har till oss. Ett ansvar vi tar på allvar.

Läxor

Dessa läxor. Ni har kanske följt DNs serie om läxor där också vår språklärare Malin Roca Ahlgren intervjuas och uttalar sig.

Läxor är ett känsligt ämne som många har synpunkter kring, även jag så klart. För mig är den viktigaste frågan dock inte huruvida eleverna ska ha läxor eller inte. Det viktigaste för mig är kvaliteten på läxorna, om man nu har dem.

För mig ska läxor i princip kunna genomföras av eleverna själva och vara anpassade efter eleverna och deras förmågor. Det pratar vi om på skolan.

Lärarna, tycker jag, måste dessutom ha ett ganska stort frirum att lägga upp sin undervisning på sitt och sina elevers bästa sätt.

Forskningen är också ganska delad gällande läxor. Slentrianmässiga läxor som inte följs upp vet man är kontraproduktiva, så dessa vill vi inte se. I övrigt så verkar man inte hitta så stora effekter ens för de bästa läxorna.

Något som jag tycker är viktigare än läxor är att skapa förutsägbarhet för eleverna. Eleverna ska veta vad som förväntas av dem och vad de kan behöva utveckla för att nå ännu bättre kunskaper.

Sen kan vi människor behöva repetera olika mycket för att befästa det vi lärt oss under en skoldag. Att det är bra att repetera och träna tror jag alla är överens om. Det här handlar för mig om när det ska ske.

Att elever har olika förutsättningar att göra läxor hemma vet vi och det är ju så klart inte optimalt, men där får skolan kompensera. På Södra Ängby ska eleverna ha möjlighet att göra läxor i skolan.

Till nästa läsår planerar vi för att utöka den möjligheten, möjligheten att träna på skoltid. Det känns bra tycker jag.

Valfrihet?

Nu börjar grupperna sätta sig för nästa läsår. Vi verkar fylla alla klasser och tyvärr så får inte alla som vill plats.

Det måste kännas rätt hårt för dem som flyttar in till vårt område när vi tvingas säga nej och hänvisa till en annan skola.

Jag måste säga att jag förstår frustrationen som en del visar över detta. När till och med närmaste skola är full så blir det inte mycket av med valfriheten heller.

Det finns många fördelar med friheten att välja skola, men nog blir det komplicerat då alla önskade skolor är fulla.

Trots några ledsna själar så har det ändå fungerat rätt bra.

Vi har dock några enstaka platser kvar till blivande åk1. I valfrihetens namn så vill vi så klart att några ska välja dessa för att fylla elevgrupperna, även om det drabbar andra klasser och skolor i Bromma...

Detta får de som läser det här gärna sprida. Vi vet ju att vi erbjuder bra skola.

Trevlig helg och valborgsfirande

En lysande dag av läsning

Ytterligare en temadag till handlingarna. Den här gången avhandlade vi världsbokdagen och passade på att ha en trygghetsdag om utanförskap samtidigt.

Det blev som vanligt riktigt lyckat och det var inte så svårt att förena dessa två teman. Med en bra bok är man ju dessutom aldrig ensam…

Under Pi-dagen för några veckor sedan såg jag elever i korridorerna som memorerade decimaler och/eller löste matematiska problem. När jag ser sådant i korridoren då de har rast, då vet jag att vi har lyckats väcka engagemang och intresse.

Den här gången var korridorerna fulla med äldre elever som satt och läste för yngre. Jag tror inte att vi kan överskatta värdet av detta. Äldre läsande elever som förebilder, det vill vi ha.

I klassrummen diskuterades utanförskap och det hela resulterade i en tipsbank i ljushallen där olika exempel på utanförskap presenterades tillsammans med olika lösningar.

Bra saker

Ibland händer det bra saker. 

Eftersom vi ökar elevantalet på skolan så tog vi chansen och sökte extrapengar. Vi kommer ju att behöva investera i skolmöbler och andra inventarier till hösten då vi blir några fler. Och vad hände?

Jo, vi fick 342 000:-

Nu håller vi som bäst på att inventera hur vi har det, och vill ha det, i klassrummen, för att få till så bra lärandemiljö som möjligt.

Vid sådana här tillfällen känns det riktigt bra att tillhöra en så stor organisation som utbildningsförvaltningen. Man kan aldrig räkna med det men, ”plötsligt så händer det”.

På en annan nivå så förekommer annat.

I morse kunde vi på radion höra skolministern diskutera de ”stora” skolfrågorna. "Vilka regler ska gälla för mobiltelefoner"?

Riktlinjer är alltid bra men med rätt stor erfarenhet av dylika frågor så vet jag att regeldiskussioner har en tendens att aldrig ta slut. Vi får vara glada för att de också talar om annat. Annars lär inte mycket hända från den fronten.

Gällande just regler så har skolan uppdraget att göra regler för både skolan som helhet och regler som ska gälla i klassrummet, vilket kan bli svårt när också detaljreglerna kommer från regeringen.

Min erfarenhet säger att ”problem” med mobiler handlar om ledarskapet i klassrummet. De flesta lärare har inga svårigheter med detta och de som har, de måste vi hjälpa. Det finns så mycket positivt med den tekniken som mobiltelefonerna erbjuder så tog vi bort dem så skulle många elever med svårigheter få det än svårare.