Under förra
veckan skickade jag ut ett brev till vårdnadshavarna
i f-3 som jag hoppas mottas positivt.
Jag hade två
punkter som jag ville nå
ut med. Den ena kanske lite negativ, men också svår att förstå. Den andra förhoppningsvis
glädjande.
Jag börjar
med den roliga.
Till hösten
kommer vi på skolan
att minska klasstorlekarna i f-3 med start i förskoleklass
och blivande åk
1. Vi inför
ett tregruppssystem med 22 elever i varje klass.
En minskning från
27 till 22 elever tror jag kommer att skapa mer harmoni i grupperna och därigenom bättre arbetsmiljö för både barn och vuxna.
Vi kan vara glada över
att vi har lokaler som kommer att göra
detta möjligt.
Den andra punkten, som också är
svårare att förstå, är skolans policy
vid övergången mellan åk 3 och 4. Här bestämde vi, tillsammans
med föräldragruppen i åk 3 förra året, en rutin där skolan för just detta läsår skapar nya
klasser.
Det slutar nästan alltid elever till åk
4. Hur bra vi än är så kommer det att vara så.
Några går till Adolf Fredrik och andra går
till Engelska skolan eller någon annan skola. Har vi otur så
slutar många i ena klassen vilket då leder till att den gruppen får
många nya elever då vi fyller upp.
Det här kan leda till att någon
elev skulle kunna känna sig ensam kvar i klassen om många
kamrater slutar. Eleverna känner ju varandra bra i båda klasserna.
Genom att göra nya grupper så
kan vi ta hänsyn till sådant men också till
om det skulle bli många elever i en klass som har särskilda
behov. Beroende på vilka behov så
kanske de skall gå i samma klass eller olika.
Ytterligare ett argument som vi samtalade kring gällde
negativa kamratrelationer. För att förhindra eventuell stigmatisering av tråkigt
uppträdande ger detta en möjlighet till att bryta sådana
mönster.
Det är så klart inget självändamål
för skolan att göra nya grupper. Skulle alla elever gå
kvar och grupperna fungera optimalt kan vi så klart göra annorlunda, men då
är också det skolans beslut.
Jag har inte nåtts av några reaktioner på
brevet och hoppas så klart att alla instämmer och förstår
dilemmat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar